Skalders stämmor, såsom Eolsharpan ljuder emellan stormens ilar; denna Cantat, som i mäktiga toner förkunnar Sveas beslut att segra eller att falla med bevarad ära; denna sköna varning till Däldens lägre växter att ej yrka ekens fall; denna på en gång bestraffande och upplyftande Häfdernas röst; denna det dristiga snillets och det blida hjertats rörande förbön för lagens offer. Och Adlerbeth, huru vältaligt yttrar icke han, inför Konungen och Rikets till en gemensam öfverläggning samlade Ständer, sina stridiga känslor, huru frimodigt sin öfvertygelse i frågan om den Lag, som skall förändra Riksstyrelsens åldriga former? Han känner sig vara skyldig fäderneslandet att bestrida ett förhastad antagande af denna lag, som hans välgörare föreslagit; vara skyldig honom, att söka afvända från hans person och hans rykte de följder, hvartill han fruktade att det kunde leda. Han fyller sin pligt; ser sina föreställningar beveka den ädelmodige Konungen och vinna dess högaktning, men vara vanmäktige att hejda händelsernas fart; suckar, och har styrka att förblifva Gustafs vän.
Sång-gudinnorna, som förljufvat den föregående tiden af Gustaf den Tredjes lefnad, gjöto minnets och hoppets tröst öfver den sista oroliga. De hade lugnat, de kunde ännu lugna sinnena, och ett nytt samhällsskick skulle då, kraftigare än det äldre, befästas af Inrättningar, renade från de störtades fel. Det har skett; men han, som det ifrigast önskade, fick icke sjelf
