~ 156 — grad äoD de gjort litteratöreDS kali sjelfstäadigt och äradt. Leopolds bref, åtföljande "'sången öfver Kell- grens död,*" målar alltför lifligt författarens känslor pch den allmänna ställningen, för att ej böra åter- gifvas, helst det aldrig varit allmängjordt. Emot- tagen — skrifver han — till edert blad detta ringa offer åt en stor förtjenst, som vi icke mer äge. Kongl. sekreteraren Kellgrens död (det är nästan löjligt att numera gifva honom en annan titel än hans blotta namn) bör anses som en all- män �org. Allt hvad som andas filosofi och smak bör bära märke deraf. För min del andas jag in- tet annat än saknad och smärta* Oändligt när- mare honom i 'gång till grafven, än i flygt till Pinden, skyndar jag mig, innan min egen hand stelnar, att strö, nästan från sjuksängen, några blad af cjpress på denne store skalds mull, som bör- jade med att vara för mig en sträng läromästare och slutade med att vara en vän, den jag i hela min öfriga lifstid skall begråta. Så visst är det, att å ena sidan kritiken kan förenas med hjertats godhet, och å den andra sjelfva afunden med vän- skap. Starkare händer än mina må uppresa åt honom den minnesvård han förtjenar. För min pris, som eder vänskap nu ämnade ät dem beg^ge." Oxen- STJEBNAS Arbeten, 3 del. s. 346.
