— 185 — ga, så långt bort i forntidens skymning, som de rätteligen höra; ställ mig dem i sitt sammanhang med hela den grdfre och Tildare bildningen af de* ras eget tadehvarf^ men gif dem ej rum och roller i en helt anisan tankeverld, der ingenting står med åmn i enlighet och sammanhang. Inblanda dem ej i ämnen af vida yngre och från dem skiljaktig natur"- *) De föråldrade talesätten i Frithiofs saga, ehuru återlifvade af snillets trollmakt, fann han af ringa betydenhet jemförelsevis till den der uppen- barade, som han uttrycker sig, "Shakspeareska mång- falden af mästerligt tecknade figurer och sinnesarter, den Homeriska målningen af naturscener och hän- delselopp, och den oförgängliga paradisiska blom- ning af sjelfva det poetiska uttrycket, som från första till sista sidan fängslar läsaren." — "Sveri- ge," fortfar han, "kan med skäl högmodas öfver detta poem, som vändt hit till Norden främmande folkslags ögon, liksom på en kometisk skådesyn."
- ) Ders, s. 159, 160. Åsigten ofverensstämmer med Geijebs,
då han klandrar dem, "som göra den nordiska mytologien till ett slags stående machineri för ett national-epos, hvari- genom den lösryckes från sin tid, sitt lif, sin historiska grund, och blir, — hvilket mest faUer i ögonen då den lämpas till moderna ämnen, — man bäre sig åt hur man vill, aldrig annat än en forklädning." Han anser, att den bör användas "endast i den tid, for och i hvilken den verk- ligen lefde/* (JBetrakteUer i afsemde på de nordiska my- temas användande i skön konsU)
