— 186 — Frithiofs-sångaren kan, enligt Leopolds åsigt, räkna slägt med "Homerus, Virgilius, Tasso, Milton, Pope och allt hvad man sedan årtusenden beundrat så- som ypperst/'*) Korteligen: han gör rättvisa åt hvarje art af snille, ehuru han äger en naturlig förkärlek för de af ålder valda mönster. "Icke att jag ens åt dem — säger han — ville egna ett ute- slutande företräde. Utan tvifvel gifvas i vitterheten ännu andra storheter. Shakspeare, Tasso, Milton rf njute hvardera sin välförtjenta odödlighet. **) Af- •) SanUade ShrifUr, 5 deL s. 202, 203.
- ') Man har ofta upprepat, att Leopold kallat Shaksf �AB �
"litteraturens skogsmenniska." Uttrycket är strängare än meningen. Han yttrar på samma ställe: "Liknelsen kan synas bård; den är visserligen icke i allt lämplig" Hrad han egentligen velat anmärka är, att det som hos Shak- speare var ännu blott följden af nyfödd konst, eller tidens råhet,"- uppställes af andra såsom mönster. (5 del. s. 187.) Han understöddes i sin mening af Pope, hvilken säger, att '^Shakspeare skrifvit på en gång bäst och sämst af alla författare." Herder erkänner hos Shakspeare både reg- lor och smak, men tillägger: "Nur war es Geschmack sei- ner Zeit, Regeln zu dem was er erreichen konnte. Hatte er mit seinem Genie in den Zeiten (Jer Alten gelebt, glaubt ihr dass er den Geschmack mit Fiissen wiirde von sich gestossen haben? Öder wurde er dadurch schlechter geworden seyn als er jetzt ist?" SämmtUche Werke, Litte- ratur und Kunst, VII Band, S. 61. — Under fullkomligt ogillande af benämningen "skogsmenniska," kan man an- märka, att andra stora författare användt den mot föga ringare män, utan att uttrycket blifvit så misstyd t, som hos Leopold. Den af Thorild och den nya skolan be- undrade Jean Paul begagnar det för att beteckna sådana
