— 192 — omyexlande odbi v ål genomförd, det förra till den grad, att f&rfattaren fruktar det haos stycke föres- ter "för myiiket händelser. Sorg&pelets högsta uppgift angafs hos de s. k* nja klassikerna vara målningen af passaonemas slitning i samma bröst/' J'ai fait pleurer, sade Voltaire, då han trodde sig ha Ijckats som bäst. "Att gråta med Racine", som det hette, var höjden af dramatisk njutning. Det händer vistserligen stundom oss, att ej rätt kunna fatta, hvaraf våra fäder voro så djupt rör* da; men att de voro det, är lika säkert, som d^ synes en orimlig fordran, att ingen finge erfara rörelser på annat sätt än vi. Den, som det bästa skapat för sin tid. Har left för alla tider, säger ScHiLL^. I öfrigt är det onekligt, att i de berömdaste af ifrågavarande stycken finnas ställen, som man kan kalla tagna ur hjertat, och som i alla tider måste anslå känslan. Derjemte var mä- sterskapet i versens framförande ojemförligt högre i forna dagar, än i våra. Huru ofta hör man nu en vers fullkomligt, ja ens riktigt sagd? Ännu min- dre ett helt sorgspely om icke af någon utländing. *)
�n half vers, ett enda ord frambrustet varmt ur
hjertat, framkallade en storm af bifall, en ström
- ) De som hört professor Nielsen, under hans vistande här,
- fingo begrepp om den rätta deklamationen.
