— 191 — sartidens förderf med Tacitansk anda. Man kan dock, äfven under den förra anmärkningens med- gifvande, ej frånkänna detta behandlingssätt en art af originalitet, som synes varit till en viss grad fängslande, genom hvad man kunde kalla åskåda- rens dubbelkänsla, att tycka sig på en gång i Rom och i Versailles, och kunna beundra förfat- tarens förmåga i lösningen af den icke lätta upp- gift af en dylik allegori. Det fordrades Fransmän- nens fina känsla och böjelse för en högre sällskaps- ton, för att gifva företräde åt en dylik konst-art, hvari främmande folk deltogo i den mån de till- ägnade sig franska seder och bruk. Man kan ej heller bestrida, att dessa stycken ofta förete sköna drag af sann känsla och högsinthet, hvilka, utan att vara af .antik sinnesstämning, dock ej felade att anslå. I Virginia framstår Leopold långt mer sjelfständig än de franska mönstren i allmänhet. Det torde medgifvas, att få bland de nyare klassi- kerna inlagt mer romersk karakter, lokalsanning och styrka, än Leopold i nämnda stycke, äfvensom att ingen af de främmande författare, som behand- lat samma ämne, lyckats bättre i plananläggning, karaktersskildring, lidelsernas uttryck och versens skönhet. På den senares fuUkomlighet lades, en- ligt då gällande konstlära, mera vigt än på rik handling; men äfven denna är hos Leopold både
