— 194 - är tonen, känsloljudet deraf, som ensamt kan gifva dem deras behörighet. Det är, med ett ord, ut- talet som gör dem sublima eller löjliga. För en uppläsare utan själ äro de blott liflösa stafvelser, tomma mellanord, utan betydelse af hvarken tanke eller känsla. Men låt en man af sann lefvande känsla bruka dem, och man skall i hans mun lära att förstå deras innehåll och deras nödvändighet. Man kan genom det olika sättet att uttala detta enda ha! göra det till ett skratt, till ett förun- dransord, till ett rop af förtrytelse, och till ett sublimt uttryck, vare sig af den mest upphöjda eller mest förtviflade sinnesstämning.*'*) — '- Möjli- gen misstaga vi oss, men känslan synes ägt en större betydelse och inflytelse före revolutionen, än efter densamma. Också anmärker Ehrensvård, att känslosättet **fått en stöt. Det tycks som hade det långvariga bloddopet af revolutions-saturnali- erna och af de derpå följande Napoleonska krigen något förslöat eller härdat känslostämningen i all- mänhet. Ännu ett må anmärkas. Man gick for- dom att se ett skådespel såsom till en hög konst- njutning; man går nu vanligen dit som till ett tidsfördrif. Man beredde sig förr derpå som till en högtid; man studerade stycket och dess histo-
- ) Samlade ShrifteVy 1 del, sid. 237.
