— 195 — na, satte sig väl in i handlingen och karakterema, och kunde de förnämsta verser utantill. Nu för- drifver man hellre en ledig stund på någon af de många teatrar, som har något nytt^ och glömmer ofta nog dagen derpå hvad man sett. De som ännu kunna erinra sig Virginia spelt af mamsell Frank (senare fru Ruckman), med Ahlgren och Widerberg såsom Appius och Vir- ginius, hvilka konstnärer inöfvat rollerna under för- fattarens ledning; de, säga vi, som påminna sig de ömsom uppskakande och rörande scenerna af romar- kraft, kärlek, hat och död, lära vitsorda, att jem- väl det klassiska skådespelet kan äga sina skönhe- ter, såväl som det romantiska. Att det förras småningom utdött för ett senare slägte, tillika med förmågan att återgifva dem på skådebanan, och sannolikt icke mera kunna återlifvas, bevisar ej att de icke funnits. *) Åfren de konstdomare, som sjelfve erkänt sig sakna känsla för denna dikt-- art och trott den hvila på en estetisk grundför- villelse, hafva kallat Virginia ett mästerstycke, då hon bedömmes efter det för en sådan skapelse an-
- ) De för omkring tretio år sedan gjorda försök att åter-
väcka denna konst-art, då Virginia gafs både på' kongl. tea- tern och i sällskapet Polymnia (med m:ll Strömstedt så- som Virginia och Collberq som Appius), lyckades blott delvis.
