— 209 — Vi hafva hört hvad han kände för Tegnéb, om. hvars dikter han plägade yttra, att efter an- dra läsningen står sången uppskrifVen i mitt hnf- vudr eller — sedan han uppläst någat deraf — '"de verserna ligga mig beständigt i örat eller på tungan, liksom en intagande melodi, den man ej upphör att gnola på.*" Man kunde skrif^a en bok om hans yttranden öfVer Tegnér � Tillfallet med- ger blott att anföra följande ord ur hans bref, med tacksägelse för tillegnan af Axd: Begåfoin- gen är förstlig och yärdig gifvarens höga rang i snillets verld. Kalla ej detta en krans sådan som tillfället medgaf. Det är en bindel af dia- manter, som blott har det felet att icke tillhöra den panna, på hvilken den blifvit fastad. Den lager, som af en konungs hand en gång skänktes mig, ligger längesedan bladlös och förvissnad; men de, hvarmed Franzén och Tegnér omflätat mitt gamla hufvud, äro oförgängliga och skola behålla sin grönska så länge vårt språk läses. Emellan begge dessa strålande snillen skall jag se mig in- föoras i minnets tempel, likasom man säger att en from själ föres af änglarne i Abrahams sköt/' — Om Frithiof särskildt säger han: "Jag är galen i Frithiof, mera betagen än sjelfva Ingeborg, och tröttnar ej att betrakta den stormodige vikingen. 8v, Akad, Eandl 35 Del, 14
