— 210 — Af alla besjungna hjeltar synes han mig närmast likna den Homeriske. Likasom denne främst i svärdslek, förfärlig i vrede, bål i företag, och spe- full gäckare af faror och fiender; blott af djupare sinne och oändligt mera älskvärd natur. — Att Frithiof lemnar alla svenska poemer efter sig, vore ett omdöme sjelfklart intill platthet. Jag går nå- got längre och frågar: i hvilken modem nations vitterhet man finner en poetisk styl af mera lef- vande grönska, mera paradisisk vegetation? Hvar gång jag läser eller genomtänker dessa tjugufyra mästerbitar, drömmer jag alltid samma dröm. Mig synes nemligen likasom jag färdades i den greki- ska arkipelagen och besökte ömsom nu den ena, nu den andra af dessa ryktbara öar, så förtjusande för inbillningen genom deras yppigt afvexlande na- tur och deras klassiska minnen. Korteligen: det är nu som man kan tala om en förgången sångar- verldy ty i sanning kan jag ej betrakta vår forna vitterhet annorlunda än som en försunken stad, hvaraf blott en och annan af tomspetsame ännu sticka fram ofvan jord. Det blef mitt besynner- liga öde att finna mig på mer än ett sätt lefvande b^rafven." *)
- ) Brefvexlingen emellan Leopold och Tegnår är alltfbr
märkelig, att prof deraf ej skulle meddelas. Läsaren fin- ner dem i bilagan 12.
