— 213 — aldrig nog kunna erkänna sina förbindelser. I stri- den blottade ban sitt bröst, för att eoiottaga de hugg som syftades åt hans vänner; inför det all- männa hänfördes han ej sällan af sin känsla att öfverskatta deras förtjenster, hvilket sedan, af en fiendtlig granskning, lades honom till last: man stämplade såsom omdömesfel hvad som var det öfverflödande bjertats oförstälda uttryck. Han, och han nästan ensam, egnade i olyckans dagar det varmaste deltagande 'åt den forne motståndaren Enebom , hvars förnämste välgörare han blef. ^) När en annan bland hans motkämpar ville rädda en son från undergång, var det Leopold, till hvil- ken han vände sig med förbön, som jemväl hördes. I � Afven åt den sällsamme vitterlekare, hvilken han odödliggjort under Durencran's namn, räckte han en försonlig hand, som denne, i borgerligt hänse- ende aktningsvärde man emottog med följande för- klaring : Man kan ej på ett mera värdigt och ädelt sätt hårställa en liten obetydlig irring, hvaruti det bästa snille, till mångfaldiga ämnen spridt, i ett obevakadt ögonblick lätt kan öfverilas. Att finna sådant sällsamt, helst inom den lärda kretsen, vore att ej nog känna den oss allmänt till lott fallna felbarhet. Men det är ock blott den hög- sinta och behjertade, som vet vända sig ett hastigt
- ) Se bilagan 16.
