— 214 — misstag till en verklig förtjenst. Ojäfvigt prof, att hos honom är i grunden kärlek för det sanna och rätta väldigast, och så snart det af tiden och när- mare kännedom uppdagas, försvinner hvad missledt var, som ett lätt töcken."*) Leopold, vän af ett fritt samhällsskick, be- klagade de olyckor, som gjort 1809 års statshvälf- ning oundviklig, men gillade de dervid uttryckta politiska grundsatser. Dagen efter vestra armeens intåg i hufvudstaden skref 'han till sin ungdoms-
- ) Han tillägger: Jag kan om herr kanslirådets penna med
skäl säga, hvad fordom Martialis sade om Scaevolas hand: qacBy nisi efrasset, fuerat illa minus. Jag vore orättvis, om jag sade att hön mig i sjelfva ver- ket skadat, men bekänner i sanning att hon både mig och honom sjelf, som så väl forstår att henne fora, på det högsta hedrat. Jag beder herr kanslirådet emellertid vara öfvertygad om den fullkomliga högaktning och uppriktiga tillgifvenhet, hvarmed jag räknar mig till en heder att be- ständigt vara, m. m. Bland motståndare, förvandlade till vänner, saknades, som vi tro, ensamt Thorild. Ansåg Leopold en förso- ning med honom overkställ bar eUer ovaraktig P Att han af- vaktat en föregående sinnesförändring^ vill framskymta i följande rader, i sången *'till Kellgrens skugga", då striden knappt var slutad: "Ja, glad skall denna famn mot Thorild sjelf en dag Med slocknad fiendskap och hämmadt löje sträckas. Så snart från ethems rymd, från skrytets tomma sfer. Med sansning af sig sjelf, och ändtlig trött att gäckas. Till rimlig storhet blott han värdes stiga ner."
