— 224 — fria från främmande regeltvångs som dem en jn^ skola sedan bjöd såsom prof på en sant nationlig par gånger att röra om den, sönk likväl snart det mine- ralhaltiga till botten igen; hvilket hade den verkan på vattnet, att hela brunnssällskapet af klassiska akademister, klassiska dagbladsskrifvare och halfklassiska läsare som- nade samt och synnerligen in, ntan all vidare omtanke att vidare dricka eller movera sig. I denna belägenhet^ sofvande rundtomkring den sof vande dammen, njöt man behaget af en stilla lefnads lugn, ända till vår ankomst; och då sömnen, i det hela taget, är ett slags fredligt och nästan gyllene tillstånd, så ropade man åt hvarandra, när man någon gång halfvaknade för att giispa och sträcka sig, att man nu fbade svenska vitterhetens gyllene ålder." (Svensk Litteratur-Tidning, år 1815, sid. 695, 696.) — Der- för att man under ifrågavarande tid mindre larmade och puffade i tidningarne, än under en senare, må man ej före- ställa sig att interesset för vitterheten var utdödt. Icke blott de ofvannämnde mästarnes skrifter lästes med hänfö- relse och beundran, och det utmärktaste deraf lärdes utan- till; äfven de uppväxande skaldernas försök gingo i hand- skrifter kring landet, deras sånger upprepades eller sjöngos, måhända mera allmänt än några diktverk i våra dagar. Det gafs väl då föga någon bland de bildade af begge könen, som ej kände Yalerii, Kullbergs, CHORiBi, Sten- hammars m. fl. skrifter; som ej kunde anföra ställen ur TålaTnodety Ålderdomen, Husliga säUJieten, o. s. v. Man ser af Tegnérs bref denna tid, huru högt äfven han skat- tade sina medtäflare. Men det var dessutom visornas tide- o hvarf. Ett allmännare sångarlif, än Ahlströms samling /Skaldestycken sctUa i musik då väckte, torde näppeligen några efterträdare på samma fält ägt att glädja sig åt. Den berömdaste af den nya skolans stiftare gjorde omsider också deråt rättvisa, och yttrar, bland annat: "Det var en
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/228
Utseende