sanningars begrundande, såsom "natten blef dag och mörkret ljus."
"Så satt han vakande uti den sena,
Den långa natten, tålig och dock blid.
Hans vänner gingo, han stod qvar allena,
En ärestod på grafven af sin tid.
Med blottadt hufvud stod ett yngre slägte
Och såg till stoden opp, hvars fot det knappast räckte.
Då kom der tyst, kom oförtänkt befriarn,
Den stille guden, nattens äldste son.
Han rörde ögat på den blinde siarn,
Och fjällen föllo på en gång derfrån.
Hur klart är nu, hur ljust i fadershuset!
Farväl, du ljusets vän, och fröjda dig i ljuset!"
Leopolds ande löste sig, utan att af sjukdom fördunklas, i all sin styrka och klarhet, ur sitt jordiska fängsel.[1] Vid underrättelsen om hans
- ↑ Leopold afled den 9 november 1829, klockan 1⁄2 1 på morgonen. Dödsorsaken var hjertats bristning (ruptura cardis). Hans läkare, kongl. lifmedikus Israel af Ekström, har meddelt en utförlig beskrifning derom. Qvällen näst före
Nordevall hade att tacka Leopold för sin första befordran, hvarför Gustaf III alltid kallade honom "Leopolds prest." Vid Karl Johans antagande af Lutherska trosbekännelsen, i Helsingborg, var Nordevall tillkallad att biträda ärkebiskop Lindblom samt bevittna handlingen. Det berättas, att anblicken af de tre första målsmän för svenska kyrkan, som Karl Johan såg — ärkebiskop Lindblom, domprosten Palm och doktor Nordvall — gjort på honom ett lika högtidligt som förmånligt intryck. Också voro alla tre verkliga praktexemplar af patriarker.
