skrifver avisor och bönböcker, man nästan icke hör annat än ett oafbrutet echo af det stora ordet. Allmänheten känner allt, läser allt, dömmer allt. Hvar och en, som har en penna och ett bläckhorn, har en allmänhet. Hvar och en jollrar fram i denna fromma modrens sköte sina små solskensnöjen. Kort sagdt, ni finner allmänheten i alla tryckta skrifter, som en allvis, allseende och allestädes närvarande varelse. Men skrif en bok, och ponera en bok som duger. Ni skall finna att denna allestädes närvarande varelse på en gång försvunnit, och att allmänheten gjort sig osynlig. Ni anropar, ni dedicerar förgäfves. Ingen regerande makt har nånsin i den grad, som vår allmänhet, besutit gåfvan att existera inkognito för auktorliga sökare. Ingen gudomlighet har sparsammare uppenbarat sig för sina tillbedjare. Man borde sannerligen icke mycket förundra sig, om vissa författare ändtligen började allvarligen tvifla på verkligheten af denna stora bokgudinna, och om litteraturen finge en sekt apublicister, liksom filosofien en af atheister. Det är sannt, att om ert foster är af det sjungande slaget, så synes det ändtligen vara ett riksens barn. Ni skall då kanhända finna, här och der, några bläddrare i vitterheten, några sirliga smakare, som gifva sig air af kännare, några plockare af epigrammer och blomster, som smycka sig hvar med sin lilla bukett af ert snille; ni skall i synnerhet finna en stor hop bladsorlare, fördelte i större eller smärre vittra horder, som flytta sig från kaffehus till kaffehus, slå en ring omkring
