— 2 �7 — uttömt sitt snitle, Tid mat dod hellre valde att låta uppbränna den med alla dess skönbeter, än att i efterverldens dgon bära skymfen af dess återstå*^ ende ofullkomligbeter, så skulle man icke undra, om ett verk af lika vidd och oiindligt större svå- righeter, som först i går lemnade pressen* erbjöde ämnen för en och annan kritisk anmärkning/' Han anser fast mer, att, då nyare skalder äga den för- del framför de gamle, att genom tryckpressen kunna inhemta ett allmännare omdöme öfver sina verk, bör icke en illa afsedd belefvenbet beröfva konsten detta medel att fullkomna sina mästerverk, och tillägger: **Det är falskt, att en granskning är ett bevis af en sidvördnad. Man bar först påfunnit denna beskyllning sedan berömmaron alltid måste ljuga. Om granskningen är sann och grundlig, är den ett tecken af högaktning, ett offer af den fria beundran, som kännaren frambär för skaparen af hans nöjen. Det är ännu falskare, att en kritico- rad skald är en medelmåttig skald; det är blott medelmåttan, som icke kan granskas; hon kan blott beles, eller, om hon är af börd, hemligen föraktas; men det är allra falskast, att man, för att granska ett stort snille med rättvisa, sjelf må- ste antingen öfverträffa eller åtminstone uppväga det. Hvilken skulle då granskat Horatius och Pope? Skulle vi kanske afvisa en Scaliger och en La Croze, när de komma och framlägga sina af för- nuftet förestafvade anmärkningar vid den flygt; som vi beundre hos dessa begge örnsnillen? Eller var Qvintilianus verkligen större man än Demo-
