— 2 �6 — ixianhängande? Lev maa icke åt denne samme poet �, för hvilken man annars knäböjer, när han � nndcr fljkten från Tröja � låter Encas lemna sin gemåi Creusa på ett visst afstånd efter sig, och förlorar henne i skogen � för att sedan desto beqvåmligare låta den fromme mannen kurtisera Dido och gifta sig med Lavinia? Och ändå är Virgilius den mest förtjusande af alla forntidens skalder* Säger man icke om Homerus, att hans rharpsodier äro föga sammanhängande; att den sublime mannen än sof* Ter � än radoterar? Och ändå är Homerus den sam- me skaldefadren � som alla tider regerat på par- nassen. Säger man icke om Tasso � att han smyc- kat sin Pegas med fransar och bjellror? Om Mil- ton^ att hans snille rullar, likasom solen i sin ek- liptika och utdelar sommar och vinter åt hans poem? Och har man icke till och med utsatt da- tum af dess vändningspunkter? Säger man icke om Klopstock, att hans poesi ofta öfversvallar sina fält i stället för att vattna dem, och att man hos ho- nom blott på färgen åtskiljer änglar och djeSar? Och ändå förblifva Tasso, Milton, Klopstock eviga högtidsnamn i skaldernas kalender." — Granskaren öfvergår derefter till Voltairé's ffenriad, som han kallar ett arbete 'YuUt af fel, som höljas af ännu större skönheter,'* samt fäster uppmärksamheten derpå, att den sista upplagan � efter fyrtio års rät- telser � icke ägde mer än en enda sång, som lik- nar den första upplagan. "Och när man betän- ker �'* fortfar han � "att sjelfve Maro, missnöjd med en hjeltedikt, hvarpå han under ett tolfårigt arbete
