— 269 — uppriktigt, hvartill de duga, och om jag med Ulys- ses i skådespelet kan säga, att jag med detta lilla prof "Bevist att jag är till, och är hvad jag har varit." — Ett år senare skrifver han (den 13 november 1786): "Det är nu ett år sedan jag skref täta bref till Upsala, till min käraste Leopold, och har ej glömt min gamla vana, ehuru jag sj* nes vara alldeles förgäten. År det rätt att lemna mig så länge i ovisshet, huru er helsa är och öf* riga omständigheter, som alltid lika interessera mig, när det angår en vän? — I sommar har jag gjort ansenliga tilläggningar vid mitt Tåg och ville ön- ska att få underställa alltsammans min granskares öga. Det svar jag författade på kritiken har jag nu lemnat att införas i nästa qvartal di Parnassen, emedan jag intet kan få det särskildt tryckt, och det icke heller passar sig på annat ställe, efter så lång tids förlopp. Allmänheten skall der mindre finna några gällande skäl på min sida, än min uppriktiga vänskap och tillgifvenhet för min värde kritikus. Jag längtar att få höra ert poem öfver Odödligheten, som jag så mycket hör berömmas, och ej trott, att jag skulle bli den siste, som deraf skulle få del. Er trognaste Gyllenborg'*. — Leopold misstog sig dock icke när han, i början af sin granskning, trodde dem, som icke vilja "upp- offra sig för sin öfvertygelse i rimkonsten, göra klo- kast att hålla sina examinerande fingrar tillbaka från hela detta retliga slägte af sköna snillen.'^ Den förste, som uppträdde mot hans granskning.
