— 272 — POLD anförda. Möjligen har ett tryckfel ägt rum i hänvisningen. I allt fall visar Leopold en så- dan omsorg i urval af de vackraste ställen ur hjelte- dikten* att anmärkningen synes obefogad. — Reo- N �R fortfar: '* �n vigtig påminnelse måste likväl tilläggas. Den alltid qvicke, fast stundom något förhastade granskaren visar en art köld för stil och harmoni, så mycket farligare, som den crisis, i hvilkcn vår vitterhet, genom vissa villhjernors smit- tande utdunstningar, synes vara, lutar redan der- hän att försumma denna vigtiga del af poesien.** — Man väntar knappt att finna Leopold anklagad såsom den der visar *'köld för stil och harmoni** och såsom lemnande stöd åt **vitterhetens vill- hjemor.** Gyllenborgs förbemälda svar är i en helt an- nan ton, värdigt sin författare. Det innefattas i två brcf till granskaren, införda i Regnébs tid- skrift Att skalden skulle fullkomligt förneka sin natur, såsom tillhörande genus irritabile vatum, hade varit för mycket begärd t. Men jäfvet emot an- märkningame är lugnt, hofsamt, mot slutet äfven vänligt. Han begynner med den försäkran, att en författare, sådan som hans granskare, förgäfves ute- lemnar sitt namn på titelbladet, då hans eldiga penna röjer honom; men skalden finner honom vara otacksam i sitt stränga omdöme öfver allmän- heten, enär ingen kunnat i högre grad smickra sig af dess välvilja, än granskaren, **hvars snillefoster alltid med förnöjelse omfamnas.'* — **Också (fort- far han) tyckes M. H. i sina anmärkningar hemli-
