— 274 — Skalden genomgår derefter anmärkningarne, och söker vederlägga dem, hvilket är ingen lätt uppgift. En redogörelse för detta genmäle blefve alltför vidlyftig. Exempelvii^ må anföras svaret på den förnämsta anmärkningen, så lydande: ""M. H. kriticerar de osynliga varelsernas aktion, utan att påminna sig, under hvad natur de äro förestälda, som utmärker deras förmåga. Afundsandan är icke * införd såsom ett moraliskt väsen, utan såsom en ' ond ande, ett afgrundsfosten Huru många af det ' slag öfversvämma ej andra episka dikter! Vår guda- lära, som erkänner deras varelse, tillåter skalde* konsten att antaga dem; en frihet, den jag likväl sparsamt nyttjat. Rätta fältet för en hjeltedikt är ej i andarnes verld, der nyare skalder hafva flyttat sånggudinnan. Hennes äldsta och sannskyl- diga rum är jorden, men hon har ej afsagt sin gudarätt att framkalla himmel och helvete, när hennes tjenst det fordrar. — Särskildt är skalden missnöjd med granskarens ogillande af samman- blandningen utaf allegoriska väsenden med de i hjeltedikten handlande personer. "M. H. — säger han — liknar dem samtligen vid de fabelgudar, som målas på väggarne och icke kunna räknas till sällskapet. Hvad löje tror M. H. åstadkommas med denna liknelse? Om mästarens hand igenkän- nes i de målade figurer, så kan mången vara i sällskapet, som förtjenar mindre uppmärksamhet." — Emellertid har det allmänna omdömet och en senare tids smak gifvit Leopold rätt. De allego- riska och sjelfskapade gudomligheterna hafva för-
