— 276 — anse som ett prof af min erkänsla den möda jag gjort mig att förklara mitt skrifsätt; en möda hvartiil jag ej kunnat förmås af annat skäl, än af högaktning och vänskap. Skulle M. H. hedra mig med samma tänkesätt, så har Tåget öfver Balt, som gifvit anledning till vår bekantskap, efter ön- skan belönt sin författare/' Senare bref ådagalägga, att vänskapsbandet emellan desse ädle män förblef orubbadt, till dess det upplöstes af döden. Gyllenborg hyste för Leopold en verkligt öm tillgifvenhet. Denna interessanta episod i vår vitterhets häfder, denna tornering emellan tvenne snillen som Gyllenborg och Leopold, hvarunder så många karakteristiska drag af begge förekomma, kunde gifva anledning till flera betraktelser. Vi inskränke oss för närvarande till ett par frågor. Hvar fin- ner man i Leopolds granskning denna förkärlek för det fransyska, denna uteslutande smak, som man så mycket förebrått honom? Nämner han ej, såsom sig bör, i främsta rummet bland mönster i episk skaldekonst de gamla klassikerna, och der- näst Tasso, Milton, Klopstock, såsom "'eviga högtidsnamn' (hvilken senare benämning man länge beundrat som en skapelse af Tegnér, ehuru den tillhör Leopold)? Nämner han ej sist Voltaire, med mycket loford, men med tillägg, att hans hjeltédikt är full af fel, ehuru de återköpas af ännu större skönheter? I öfrigt upplysa de här vexlade skrifter der- om, att hufvudfrågan i den emellan Leopold och
