— 277 — Thorild förda strid är långt äldre än denna, lik- som den fortsattes långt efter dem, och att den* gälde en grundsats, ej ett personligt herravälde på Parnassen. Redan Gyllenborg klagar öfver det bålstora i ord, det uppblåsta i tankar och det dimmiga i begrepp, som vill inkräkta skaldekon- stens namn och rum, och vädjar till Leopold att återställa hennes anseende; Regnér omtalar, såsom känd sak, den "farliga crisis," i hvilken vår vitter- het alltredan befann sig genom "vissa villhjernor." Vi få framdeles se, att om än Leopold, hänförd af ridderlig sjelfuppoffring, upptog den handske, som kastats åt den döende Kellgren, förmåddes han till stridens fortsättning endast af deras före- nade röster, som då ansågos såsom vitterhetens ypperste målsmän. Granskningen af Gyllenborgs hjeltedikt var det ex ungue leonern, som an viste hans blifvande plats i vitterheten. Gyllenborg sjelf vände sig, från detta ögonblick, till den unge^ magistern, såsom "den ende säkre domare," ehuru Kellgren fanns, och vi kunne ej heller erinra oss från denna tid någon kritik af den sistnämnde, af den halt som den ifrågavarande. Att Gyllen- borgs yttrande ej var en tom artighet, visar sig deraf att, ehuru han i antikritiken säger sig ej funnit skäl att frångå sina åsigter, omnämner han likväl i ett senare bref, att sådant verkligen in- träffat. "Jag har," skrifver han i ofvan anförda brcf, "i sommar gjort ansenliga tilläggningar vid mitt Tåg, och önskar få underställa alltsammans min granskares öga."
