Majestät" eller "Eder Maj:t." Leopold yttrar derom, i ett bref till Rosenstein: "Tingstadius och Delén måste förlåta mig, att jag ej kan häri vara af deras mening. Jag har alltid trott, att Akademien borde med mycken varsamhet förfara vid ändringen af gamla, antagna talesätt, i synnerhet när de hafva vanan och välljudet på sin sida. Den grammatikaliska strängheten i dessa ord, eller hvad annat slags riktighet det må vara, synes mig, om ej olämplig, åtminstone onödvändig, och har någonting smått och pretiöst, som är mig motbjudande. Vi skrifva ännu Gudi lof, oaktadt den gamla dativen är bortlagd. — Ingenting är oriktigare än vårt vanliga ni; men kan det, bör det ombytas i det rättare I hafven, I gören etc. — Man kan med grammatisk riktighet säga Er Nåd, Er Excellens, men kan man också säga Eder Majestät? Skulle det ej nödvändigt få lof att heta Edert Majestät, och vore denna grammatikaliska titulatur ej en smula ridikyl?" — Man har ansett, att Akademien, och särskildt Leopold, genom listan på främmande ord, velat införa dessa i språket, då afsigten tvertom var att inskränka dem till det minsta möjliga antal, som ej kunde umbäras och derför antecknades med svensk stafning. Härom skrifver Leopold till Rosenstein: "Hon (listan) innehåller de ord af främmande ursprung, hvilka jag trott både genom sin oumbärlighet och det allmänna dagliga bruket deraf kunna anses såsom i vårt språk redan införlifvade, och hvilkas
