anseende. De saktades efter tio års förlopp, men då var han blind. Den förlust ordboks-arbetet derigenom lidit låter sig icke beräkna. Af Akademiens alla äldre ledamöter, som befattat sig med språkfrågorna, var han icke blott den skarpsinnigaste, den i ämnet mest bevandrade, men tillika den ihärdigaste arbetaren, som icke lemnade ofullbordadt hvad han en gång företagit. Då han förbundit sig till ordbokens utarbetning, och att, såsom hans ord lyda, icke låta sig derifrån afleda "så länge han orkade hålla pennan i handen," och då ännu nära tjugu år af hans lif återstodo, hade man af honom kunnat hoppas mycket, i fall han åt detta grannlaga och mödosamma värf kunnat öfverlemna sig med det ostörda lugn, som det framför andra fordrar, och icke dels af fortsatta anfall, dels af vänners uppmaningar, att åter uppträda på stridsbanan, försatts i en annan ställning, än ett stilla och lidelsefritt ordboks-arbete kräfver. Öfverskådar man den förlust, som vitterheten och språket lidit genom de strider, hvaraf Kellgrens och Leopolds sista lefnadsår upptogos, så intages man af vemodiga känslor.
Bilagan 6.
I ett bref, dat. Falun den 27 okt. 1823, öfverlemnar Järta ett exemplar af Odalmannen, hvilken han dock ej kan hoppas blifva emottagen annorlunda "än som en ung resande, hvilken uppvaktar
