— 330 — febr. 1824) säger Jårta, bland annat beröm öfver detta poem: LJtom i fiktion m& ej den beta gam- mal^ som dikterat sången öfver Karl XIII. Ett poem med så manlig energi och så ungdomsfrisk färg är ej afladt af ett föråldradt sinne. Jag be- undrar det äfven som en psykologisk sällsam het, uppenbarande den sanna nordiska kraften, och be- visande att män af Gustaf III:s tidehvarf voro i besittning deraf. De, som nu ifrån barndomen roa sig med subjekt-objektets identifierande, kunna i sin poesi (hvilket, såsom magister A*^* lärt oss, betyder ett visst trånadens och aningens görande) då och då bringa fram något som de kalla lejon- märg; men på gamla dagar blifva de icke lejon, som hålla opp den svenska årans sköld öfver någon af Karlarnes eller Gustavernas minnes- stöder." I ett annat bref (den 27 okt. 1823) yttrar Jårta om Odalmannen: '^Min embets mannabana har jag fulländat, och huru man må bedömma min journal kan numer a^ då mitt namn ingått i Dalkarlens tradition, icke taga ifrån mig deras tillgifvenhet, för hvilkas väl jag i tio år sträfvat. Jag år således säker om den enda publik, hvars bifall äger för mig något värde; ty med all aktning för den Stockholmska, skattar jag den i Mora högre. Med denna sjelf- ständighet i det yttre, och med någon i det inre, kan jag bravera tidsandan, och det har jag be- slutit att göra. Finner jag att det tjenar till nå-
