— 344 — kände han redan kände, då han tyckte sig åter* vakna till nytt lif vid de första tonerna af Fran- zéns sångmö. Man antecknar vanliga menniskors födelsedagar. Hvarför icke i vitterhetens häfder inskrifva, att det var den 19 september 1793 som Mennishans anlete såg dagen, följdt den 23 af sången täl Selma (Här vid denna silfverbäc- ken '), och den 7 oktober af Den gamle knekten ("Det var i Saimen på en ö")? Hvilka oförgätliga födelsedagar! Hvad man kunde vänta af Fbanzén — liksom i allmänhet af verkliga snillen — var, att han ön-* skade vara okänd, liksom näktergalen helst sjun- ger i den ensliga däldens skugga. Han förbehöll sig derför vid poememas insändande, att de icke skulle utmärkas med någon signatur, eller hans namn yppas. Kellgben deremot, som brann af begär att för fäderneslandet röja ett nytt snille af första ordningen* efterkom icke hans begäran, utan tecknade under dikten första och sista bokstafven af skaldens namn och införde dermed i vår vitter- het en signatur, som blifvit odödlig. Den not, hvarmed Kellgren beledsagade **Menniskans an- lete'*, är af följande innehåll: Det onginahköna i bildnings- och känslosätt, i uttryck, i versernas gång och klang, som visar sig i detta och några andra af samma hand oss tillsända poemer, torde göra tillfyllest att för kän- nares ögon röja stämpeln af ett nytt snille, som går att skänka vår skaldekonst en ny skörd. Men allas blickar äro icke så skarpsynta; och kända
