— 345 — författare skulle möt sin vilja misstänkas fbv en förtjenst, som de allenast velat önska sig. Af så^ dana skäl täckes auktor icke misstycka den frihet man tagit sig, att till bälften blotta ett blygsamt namn, som icke för tidigt kan mötas af allmänhe- tens uppmuntrande aktning/* Ännu vackrare, om möjligt, än detta loford^ och begäret att kalla kännares bifall och det all- männas hyllning öfver ett uppstigande snille, sy- nes oss den ädla känsla, hvarmed Kellgren skyn- dar att förekomma hvarje gissning på honom sjelf såsom författare af dessa sånger. Han begagnade nemligen ingen signatur under sina skaldestycken, och, om han nu lemnat läsaren utan all ledning, hvem annan kunde väl denne hafva misstänkt såsom sångare af Menniskans anlete, ån den Nya skapelsens" skald? Kellgrens ord, att han ville önska sig förtjensten att hafva skrifvit de stycken han nu meddelte allmänheten, motsvara en lager. Tvenne år efter Kellgrens död, eller 1797, uppgaf Svenska Akademien till täflingsåmne i skal- dekonsten Sänff öfver Creniz. Nio skrifter inkom- mo, bland hvilka n. 3 fördunklade alla medtäflare. Till granskare utsagos Gyllenborg, Oxenstjerna och Leopold. Så vidt man kan dömma af de af- gifna yttranden, ägde sången i sitt ursprungliga skick icke hela den fullkomlighet, som den i hand- lingarne införda. Icke så få omskrifningar och tillägg synas ägt rum, Hvad som i främsta rum- met anmärktes, vär att sjelfva skildringen af Creutz
