— 355 — der den allmänaa gäsningsperiod, som inföll i med- let af 1790-talet och företrädesvis angrep alla un- ga sinnen, begåfvade med liflig inbillning. Vid denna tid vistades den tjugutreårige skalden i Frank- rike, dåvarande brännpunkten f5r den rörelse som skakade verlden, Afven hans sångmö syntes ej undgått all känning deraf, mindre i politiskt hän- seende än genom ett slags öfverspänuing. Vi hafva sett bref från berömde vitterhetsidkare denna tid, hvilka skrifvelser uttrycka en farhåga, att sångaren af ^'Menniskans anlete, att dömma af de dikter som någon tid flöto ur hans penna, ej skulle fylla den herrliga bana, hvarom han gifvit så stora för- hoppningar. I detta hänseende är i synnerhet ett bref till Leopold från Stjenhammar (som intagit Kellgrens stol) målande. Efter läsningen af den insända sången öfver Creutz, skrifver han: "Må man kalla mig skuggrädd, det tillhör svagheten och all liten förmåga, men de der ytterligt djerfva, alldeles öfverspända försöken alldeles förskräcka mig. En kraft, som, för att visa sig, behöfver ett så ovanligt bemödande, förekommer mig alltid misstänkt. Visserligen, är det för Akademien en hugnad att belöna, men jag är viss att hon tillika inser vådan af att uppmuntra ett slag, som hon ej kan gilla. Ponera ock att Franzén vore auktorn, så är han ej mer auktorn till "Menniskans an- lete. Jag understår mig visst ej att jäfva Sven- ska Akademiens dom, huru den ock må utfalla, men det torde tillåtas mig att under förtroendet af en enskild brefvexling yttra min fruktan och
