— 362 — H. K. S. i ett sällskap förklarat sig missnöjd med mig. Jag kan icke beskrifva min oro öfver den olyckan att misskännas af en man, som jag sätter så högt bland de menniskjor *) jag äktar. Då jag äfyen i går eftermiddagen ej var lycklig träffa H. K. S. hemma, har jag tagit mig den fribeten att skriftligen göra min ursäkt. Jag kan icke känna mig tillfreds, innan jag återvunnit H. K. S:s godhet. Jag försäkrar, att jag, med den djupa vörd- nad jag alltid byst för en författare, bos hvilken Popens och VoItaire's anda tycks ha sammansmält, nu förenar den tacksamhet, som hvar och en väl- tänkande menniskja måste hysa för den, af hvilken hon emottagit en välgerning. Men H. K. S. torde ha märkt hos mig en viss förlägenhet, hvar gång jag råkat honom. Jag tillstår uppriktigt, att jag dels varit brydd hur jag skulle tacka för det att jag blifvit berömd, dels med min vördnad för H. K. S:s öfvermäktiga snille alltid funnit blan- dad en viss fruktan. Det år kungen för vår vitter- het, har jag tänkt, och nästan bäfvat. Genom ett oftare umgänge skulle väl denna fruktan förgå, och jag finna, att Leopold är menniskja så väl som andra. H. K. S. har yttrat någon tanka, att jag vore missnöjd med läsningen af mitt poem. I fall jag det vore, skulle jag röja icke blott den största
') Så stafvade Franzén då ännu. Äfven at, skal, nät, dit, des, til
