— 365 — H. K. S:s bref är för öfrigt så lärorikt* att jeg vore oförlåtligen fåfäng, om jag vid dess läs- ning icke genast glömde min person och mitt ar- bete, för att betrakta de utsigter, det i hvar rad öppnar för min tanke. Att följa dessa vinkar, blott dermed skall min tacksamhet svara emot H. K. S:s godhet, och att ha vunnit dem, blott denna ära vågar jag tillegna mig, som en belöning för mina försök. Jag kan icke neka att jag, till en tröst vid mötande vidriga heter på den bana jag med vacklande gång be- träder, lagt i förvar den tanken, att jag vid mittå första steg blifvit uppmuntrad af Kellgren och vid de senare af Leopold. — Jag har sjelf känt rå- heten af många uttrydk, tyngden af mången rad, men hvarken förmått eller hunnit rätta hvad jag funnit felaktigt. Men H. K. S. är orättvis, som, för att ursäkta mig, anklagar vårt språk. I mä- starens hand har jag tyckt det förena engelskans kraft med fransyskans finhet. Ehuru mycken san- ning är i de drag, med hvilka Tit. tecknar vår vitterhets tillstånd, så tror jag mig dock ännu no- gare kunna utmärka ställningen af vår vittra repu- blik efter Kellgrens död, om jag säger: Pompyus är död och Cesar regerar'^ 5. I en skrifvelse utan datum yttrar Fran-^ ZÉN: "Redan för ett par månader sedan berättade mig d:r Rutström, att H. K. S. ärnat mig den utmärkta hedern af ett bref på vers. Se'n den tiden har jag plågats af ett otåligt hopp att se denna heder mer verklig än många andra smick^
