— 366 — rande drömbilder, som flugit förbi min dåraktiga inbillning, och af ganska billig fruktan att synas förmäten och alltför litet grannlaga, om jag skulle våga påminna H. K. S. om detta åt min vän gifna löfte. Nu kan jag dock icke längre emotstå fre* stelsen af en kanske förlåtlig nyfikenhet, sedan både Rutström försäkrat mig att han af H. K. S. sjelf hört verserna läsas, och äfven baron Sparre, som vid sin resa genom Åbo hedrade mig med en helsning från H. K. S., nämnde något om dem, hvilket jag likväl i hastigheten icke rätt kunde fatta. Jag vågar hoppas, att H. K. S. icke är så orättvis och röfvar ifrån mig hvad jag redan tycks äga en rättighet till. Jag säger tryggt en rättig- het, ty en vers af Leopold, om den ock vore blott kastad af hans hand på papperet, är alltid kom*- men ofvanifrån. Det är icke hans, utan de Nios verk. Det är deras gåfva H. K. S. vill stjäla undan för mig. Äger jag då icke skäl att klaga öfver orätt? Men kanske torde jag likna barnet som gret efter saxen: den glänste för dess ögon och stack dess hand. Jag fruktar icke denna fara; jag har mod att bära den svedan. För ett ord till tröst tål man gerna ett ord till aga^ nämligen af Leo- pold, liksom förr af Kellgren. Åfven en fullkom- lig fördömelse, kommen ifrån en sådan domares bord, skulle jag bära med tåligt, men nedslaget mod. Den skulle kanske vara välgörande för mig;
