— 367 — den skulle styrka den tanke, som mer och mer, ehuru nästan för sent uppkommen, begynner mog- na hos mig: att jag bör anyända min tid på yr- ken mer lämpade efter min kraft och min kallelse, än vitterheten. Att lem na hennes förförande stig, blir i alla fall för mig en snar och nödvändig pligt, sedan min syssla bestämt mig för en annan han. Med ett ord: om det brcf, som Sångmörna genom H. K. S. velat skicka mig, innehåller ett afsked för mig, skall jag icke tro mig H. K. S. förbunden för dess godhet, att vilja gömma det undan min åsyn. Den skonsamheten, att icke vilja rycka bindeln från den förblindades ögon, som vacklar åt ett brådjup, är en verklig grymhet. Sedan jag tält för mig sjelf, tillåter H. K. S. att jag talar ännu för en annan? Ett ungt snille, af hvars skaldegåfva H. K. S. nyligen torde sett i Stockholms-Posten ett par smärre prof, tecknade med Ch,y önskade att känna sin bestämmelse för skaldekonsten och i tid få sin dom öfver lif och död. Af hvcm ville han hellre höra den än af Leopold? Han har skrifvit ett temligen långt po- em, hvari han liknar uppresningen af systemema i filosofien vid byggnaden af Babels torn, och sö- ker visa, att de förra, liksom den senare, i stäl- let för att uppnå himmelen, slutade med en språk- förbistring. Ideen synes mig ganska lycklig, dock vågar jag icke förekomma U. K. S. med mitt, om- döme, i fall H. K. S. skulle tillåta honom att lemna sitt öde i den hand, som man är temligen ense om att anförtro den svenska vitterhetens
