— 369 — sjelfva papperet, hvilket hade bort lända mig till berömmelse, i fall jag tegat dermed. Af en händelse, som jag vågar försäkra icke är yanlig hos mig, kom jag att nämna denna ba- gatell för doktor Rutström. Som han tycktes fa- sta någon uppmärksamhet dervid, förklarade jag, att han torde anse sjelfva berättelsen för en poesi. Derföre, då jag ibland mitt pappersskräp seder- mera fann igen lappen, visade jag honom den. Se der hela historien om denna uselhet, som icke borde hafva någon historia. Att jag nånsin tält derom med baron Sparre, kan jag ej påminna mig. Jag har geraendamt med alla andra menniskor, att jag helst tiger med mina sottiser, h varibland mina rimmerier intaga hvarken det sista eller det min- sta rummet. — Men, i himlens namn, hvarifrån dessa miss- tankar om någon förkastelse, något ogillande, några sårande omdömen, som skulle innehållas i dessa verser, och hvarpå hr professorn tyckes vara för- beredd? Det skulle förundra mig, om man kunnat fatta den meningen deraf. Se der i sanning det enda sättet att draga dem fram ur det eviga mör- ker, som var en gång för alla beslutet öfver dem. De följa härjemte, icke såsom ett vitterhetsstycke, utan som en försvars-akt, i hela den halfgångna, obildade matthet, hvari de föddes till verlden, och utan ett ords förändring, sådana som doktor Rut- ström såg dem för några månader sedan. Jag har blott förändrat namnet Sophie till Jeana, som Sv, Akad. HanäX. 35 Dd, 24
