blod och "stormen fattat det menskliga sinnet". De snillen han framkallat fortsatte bildningens idrotter under yttre omgifningar, för hvilkas tryckande och hämmande beskaffenhet klandrarne af denna tidsbildning tyckas icke gjort sig fullt reda. All själsodling hvilar dock ytterst på religionens och samhällets grundvalar. Men när dessa sammanstörta, när den allmänna andan fördömmer det förflutna, utdömmer det närvarande och förtviflar om ett tillkommande; när det är fråga om att icke blott ansa diktens rosengård, men att rädda spilrorna af en sjunkande civilisation; när odlingens kämpar, stälda emellan det gamlas fördomar och det nyas förstöringslust, måste, likt arbetarne i Jerusalems tempel, föra svärdet i ena handen och murslefven i den andra; när skaldens diktgåfva och tänkarens begrundning icke längre få ensamt följa den fria ingifvelsens röst, utan jemväl måste taga ledning af medborgarepligten och samfundsfordringarne: — då finner den oväldige bedömmaren sig böra väga desse mäns verk ej endast på den vittra granskningens, men på medborgaredygdens vågskål; icke blott beundra en skön dikt, men en ädel handling; ej tänka uteslutande på ästetikens, men äfven på mänsklighetens fordringar.
Det är denna rättvisa man måhända ännu icke tillräckligt skipat. De gustavianska snillenas
