— 387 — att kommunicera mig någon gång med män, som i bättre tider grundat vår litteraturs ära och äf- ven nu kunde rädda den. Ty är det icke ögon- skenligt, att den riktning hon tagit måste, om den ej förändras, föra icke blott sina heroer (hvilka väl i alla fall hittade vägen), utan hela den upp- växande generationen till hospitalet? Som lärare vid akademien har jag haft tillfälle att observera den förunderliga hastighet, hvarmed det just gri- per omkring sig bland ungdomen och derigenom måste sprida sig i hela nationens blodmassa. Skall icke vår Nord, om några år, bli en blott resonans- botten för den moderna galenskapen; skola veten- skap och konst ej uttorkas och dö bort under luftpumpen af den absoluta nuUitets-läran, så är det i sanning nödvändigt att man mot det inbry- tande barbariet vidtar snara och kraftiga medel. Jag är också för min del öfvertygad, att det on- das grund ligger djupare än hos några Hammar- spikar och recenserande studenter i Upsala, hvilka stå som barnet vid en lotteridragning och med för- bundna ögon gripa fraser ur det tyska lyckohjulet. Ty hvad åro väl dessa kopierings-machiner annat, än blinda verktyg af tidens förfärliga anda?" — (Författaren kommer härefter till en utveckling af de idéer, som utmärka hans tal vid jubelfesten 1817, om medeltidens återvändande vålnad, med dolk och radband, m. m., och slutar:) "Jag tror, mied ett ord, att ett allmänt korståg måste upp- bådas mot den nya hund-turken, och vill ej gerna lemna det hopp, att ett sådant med första måtte
