— 392 — heller det skefva i de teoretiska åsigtema ensamt, som gjort vår närvarande vitterhet så usel, utan snarare och väsentligare bristen på sannt poe- tiskt sinne, hvaraf alla vi yngre mer eller min* dre lida." — Leopold svarar (konceptet utan datum) : ""Herr doktorn har hedrat mig med ett bref och en be- gåfning, som på det högsta rört och smickrat mig � Den gamle sångaren, som H. D. upphöjer till skalde- kung, var det aldrig, men begåfningen är för- stelig och värdig gifvarens höga rang i snillets verld. Jag tror ej att man hos oss sett en subli- mare bit, än den lilla adressen, och hvad sjelfva poemet angår, så synes det mig fuUströdt med all poesiens rikedom. Kalla ej detta en krans så- dan som tillfallet medgaf. Det är en bindel af diamanter, som blott har det felet att icke tillhöra den panna, på hvilken den blifvit fästad. Den la- ger, som af en konungs hand en gång skänktes mig, ligger längesedan bladlös och förvissnad; men de, hvarmed Franzén och Tegnér omfiätat mitt gamla hufvud, äro oförgängliga och skola behålla deras grönska så länge vårt språk läses. Emellan begge dessa strålande snillen skall jag se mig in- föras i minnets tempel, likasom man säger att en from själ föres af änglarne i Abrahams sköt. H. D:s bref och godhet ha blifvit mig dyr- bara i ännu ett annat afseende. 'Sedan vårt för- sta förtroliga umgänge i Stockholm, för flera år sedan, äro dessa rader de första som synas vittna om något minne deraf. Med skål fruktade jag
