Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 391 — Det är sannt, att den s. k. götiska poesien hittills misslyckats i Sverige; men om vi, som misslyckats, endast ville vara uppriktiga, så skulle vi erkänna, att Oden, Thor och Frey och alla de gamla kämparne äro deri fullkomligt oskyldiga. Det är också sannt, att vi ha Moses och Profe- terna; att vi ha Kellgren och Leopold och Creutz och Oxenstjerna, och att vi ej behöfde några an- dra att följa. Men det är icke så lätt att följa. — Gustaf III:s tidehvarf kan ej mer återkomma för vitterheten. Det menskliga lifvet hade då i Norden en helt annan karakter, en gladare, friare, skönare. Nu år allt dystert och mörkt. Skämtet är utdödt, och glädjen känna vi endast nästan tra- ditionsvis. Derför kunde poesien då trifvas ofvan jord och leka, som hon bör, bland blommorna. Nu åter har hon vänd t sin håg från menniskor och sitter antingen grubblande i de metafysiska katakomberna, eller också drifver hon bergshandte- ring och ransakar de gamla Qellarnes innanmäten, der dvergarna smida förtrollade svärd och dra- karna sofva på guld. Men äfven dernere böra vi hoppas att hon ej skall förneka sitt väsende, utan någon gång återvända rik af underjordens skatter. All dikt, liksom allt annat menskligt företag, bär stämpeln af sitt tidehvarfs lynne, liksom af för- fattarens eget, och i sig sjelf är väl intet ondt deri. Ty egentligen kommer det väl icke derpå an, om poesien har bruna ögon eller blå, men enr- dast derpå att de äro lifliga och uttrycksfulla. Också är det väl icke det oklassiska i arten � ieka