— 397 — ett fröjdesprång utöfver hvardaglighetens gränser; men en poesi, som begynner med kikhosta, slutar gema med hektik och feberrodnad. Spartanerna bortkastade de barn, som voro födda alltför sjuk- liga; jag tror vi gjorde ej så orätt om vi på sam- ma sätt behandlade de poetiska foster som komma till verlden med för svagt bröst och för blek hy. Står icke dessutom hela vår litteratur full med tårekrukor, som drypa i månskenet, och införskrif- vas ej stundeligen nya från Tyskland? Hvad sär- skildt angår Martyrerna^ så vill jag icke neka den poetiska förtjensten af en och annan scen deruti, men jag bör dock tillägga, att, om kristendomen vore sådan som den der föreställes, en bra karl kunde frestas att afsäga sig den och bli antingen Jude, som 1817 års ständer, eller Turk, som he- liga alliansen. Hagberg har sagt mig, det fråga varit att nå- gra af ledamöterna skulle vid nu instundande hög- tidsdag uppläsa ett poem i Akademien. Detta vore så mycket Önskligare, som Akademiens skörd för året lär vara något mager, och publiken, som sam- las, dock bör höra något. Skulle icke Franzén el- ler Wallin 'Eller också du sjelf � da männemas kung, Agamemnon*, kunna förmås att härtill lemna något? För min del så passar det mig dels icke att börja, dels har jag ej heller för närvarande något som kun- de vara tjenligt. Men i händelse att ett dylikt beslut för framtiden fattades, vill jag visserligen icke undandraga mig att efter ringa förmåga bi-
