— 403 — Jag är galen i Frithiof ; mera betagen än sjelfva Ingeborg; och tröttnar ej att betrakta den stormodige vikingen. Af alla besungna hjeltar sy- nes han mig närmast likna den Homeriske. Lika- som denne, främst i svärdslek, förfärlig i vrede, bål i företag, och spefull gäckare af faror och fi- ender; blott af djupare sinne och oändligt mera älskvärd natur. Afven de andra figurerna omkring honom synas mig alla mästerligen åtskilda och tecknade. Det är ett galleri. Jag skall ej säga med vår store A***: att konstens trollmakt här vetat därå ämnets hårdhet ; utan enfaldeligen, att ämnets svårigheter synas mig ganska lyckligt be- segrade. Romantiken har här blifvit ympad på klassiciteten, och den vilda nordiska kraften fram- träder, Gud vet huru, med hela sin ursprungliga fysionomi, utan att på minsta stötande sätt af- sticka från kostumens ädlare former. Att Frithiof lemnar alla svenska poemer efter sig, vore ett omdöme, sjelfklart intill platthet. Jag går för min del något längre och frågar: i hvil- ken modern nations vitterhet man finner en poe- tisk styl af mera lefvande grönska, mera paradi- sisk vegetation? Hvar gång jag läser eller genom- tänker dessa tjugufyra mästarbitar, drömmer jag alltid samma dröm. Mig synes nemligen lika- som jag färdades i den grekiska Arkipelagen och besökte- ömsevis nu den ena, nu den andra af
�dessa ryktbara öar, så förtjusande för inbillningen
genom deras yppigt afvexlande natur och deras klassiska minnen. Korteligen: det är nu som man
