— 404 — katt tala om en "förgången sångarverld"; ty i san- ning kan jag ej betrakta vår forna vitterhet an- norlunda, än som en försunken stad, hvaraf blott en och annan af tomspetsarna ännu sticka fram ofvan jord. Det blef mitt besynnerliga öde att befinna mig, på mer än ett sätt, lefvande be- grafven. Således, när A*** yrade om den nya mor- gonstjernan i poesien, som skulle uppgå hos oss, var han på visst sätt verkeligen en ropandes röst. Blott var han sjelf icke den som komma skulle, hvarmed han dock smickrade sig. Det blef, som nödvändigt var, en helt annan man. Icke heller var Upsala det heliga stället. Poesien blef kött och bodde i Lund. En ny tideräkning begynner för svenska vitterheten; novus ab integro, och jag för min del tilltalar henne med Simeons ord: Nu låter du din tjenare fara i fnd^ ty mina ögon hafva sett din härlighet. Det skulle förtryta mig, om hvad jag här sagt af hela hjertats fullhet kunde på minsta sätt tydas såsom ett meningslöst smicker. Gjorde ock herr biskopens egen förtjenst denna smickrets konst icke hardt intill omöjlig, skulle dock min aktning för en hederlig mans tänkesätt förbjuda mig allt bruk deraf. Man påstår väl, att en föråldrad poet och en passerad skönhet aldrig kunna af hjer- tat berömma den, af hvilken de fördunklas.. Med mig är dock annat. Jag har fått gå i skola på att tåla företräden. Straxt vid början af min bana stod Kellgren framför mig i hela sitt beröm; och
