honom sjelf bestämda exemplaren. Han vågar anhålla, att öfversändandet af denna obetydliga skrift måtte anses för hvad det är: ett ringa tecken af en utmärkt vördnad, som önskade kunna frambära någon fullkomligare gärd af sitt tänkesätt. All framåt skridande ästhetisk bildning, i samma mån som den utvidgar sin synkrets och redligt vill närma sig till sitt mål, utvecklar också mer och mer den sinnesstämning, för hvilken hvarenda form af snille, vishet, skönhet är helig och beundransvärd. Huru skulle jag kunna annat än högakta den man, som var en af gustavianska tidehvarfvets yppersta prydnader, och som numera är den ende bland oss qvarlefvande representanten af detta den svenska vitterhetens lifligaste och gladaste tidehvarf? Det är en sinnebild af denna känsla, som dristar nalkas. Måhända skall beskaffenheten af de grundsatser, som talaren yttrat, urskulda min djerfhet inför en domare, så upphöjd öfver våra dagars tidnings-oväsende och hela dess lumpna charlataneri. Om dessa grundsatser, möjligtvis, åtminstone till någon del, befinnas hafva sagt ett och annat ord i sinom tid: så torde intrycket af författarens goda uppsåt ej helt och hållet utplånas af sjelfva framställningens många brister. För öfrigt fruktar jag icke, att något minne af forna litterära förhållanden skall vakna och väpna sig mot närmandet af den känsla, som jag med oinskränkt förtroende tolkat. Det verkliga snillet är alltid liberalt, i detta ords rika, djupa, ehuru nu för tiden allmänt missförstådda mening. Det är
