för att särdeles oroas af detta nya. Dessutom lefde jag då ännu i kretsen af litteraturens ypperste och värdigaste män hos oss, utan att märka någon ringaste minskning i deras aktning och tillgifvenhet. Jag är nu gammal, sjuk, blind och betraktar sakerna sådana som de måste synas från grafbrädden. Herr Adjunkten kan deraf dömma huru jag, i begge fallen, ansett och anser hvad som tilldragit sig, och för huru ringa tillfogadt men Herr Adjunkten har att hos mig urskulda sig.
Visserligen trodde jag icke att någon närmare relation, personlig eller skriftlig, skulle oss emellan komma att äga rum. Ett bref från Herr Adjunkten efter sexton års ofred surprenerade mig derföre. Men då jag ej kan underlåta att rätt väl inse hela meningen af detta bref och af hvilken känsla det varit förestafvadt, skulle jag vara orättvis, om jag ej satte ett billigt värde derpå och ej funne detta steg af Herr Adjunkten så vackert och hedrande, som det verkligen är. Var alltså försäkrad om alla motsvarande tänkesätt å min sida, så långt de ej skulle innebära afsägelsen af mina skiljaktiga grundsatser i filosofi och litteratur, eller af deras fria yttrande, när och hvarest icke personlig ensidighet, utan sak och sanning dertill uppkalla. Jag får således bedja Herr Adjunkten att, hvar helst någonting sådant kunde möjligtvis förekomma, vare sig i mina redan tryckta eller ännu otryckta skrifter, icke anse det såsom en motsägelse till ofvannämnda tänkesätt eller ett förnekande deraf.
