— Hanc veniam petimusque damusque vicissim.
Hvad som vid förhållandet oss emellan verkligen bedröfvat mig, har varit att i min unga, ifriga antagonist finna en nära anhörig af en bland mina fordom värdigaste och förtroligaste vänner: en man, hvars rena och upplysta förstånd, ädla karakter och älskvärda umgänge aldrig skola utplånas ur min åminnelse. Naturligare hade jag derföre funnit, och önskvärdare hade det i sanning för mitt hjerta varit, att få i vänskaplig famn innesluta och, jag vågar säga, med faderlig ömhet emottaga systersonen af denne förträfflige, denne evigt saknade vän. Att det ej berott af mig, vet Herr Adjunkten fullkomligt väl. Jag kan det nu ändtligen och skall med nöje omfatta tillfället, i fall det erbjudes mig, att muntligen förnya försäkringen om den högaktning och uppriktiga tillgifvenhet, hvarmed jag har äran att vara
- Högädle Herr Adjunktens
- ödmjukaste tjenare
- L.
- ödmjukaste tjenare
