Stockholm. Jag skall då, tvifvelsutan, icke försumma att begagna det tillfälle, som Herr Stats-Sekreterarens förekommande godhet upplåtit för min önskan: nämligen tillfället, att vid en personlig uppvaktning utveckla hvad jag i mitt första bref endast otillräckligt antydt.
Mellertid får jag, ehuru på ingalunda fiendtligt sätt, protestera mot Herr Stats-Sekreterarens förmodan, att jag någonsin ämnat "gifva nya lagar åt vitterheten" och att jag vid mitt första uppträdande i Sveriges litteratur "i synnerhet" sysselsatt mig med kritiker öfver Herr Stats-Sekreterarens skrifter. Hvad den förra omständigheten vidkommer, så trodde jag alltid, att de åsigter, som jag — ehuru visserligen på ett ganska omoget sätt — framstälde, innehölle ganska gamla sanningar. Om sjelfva det väsendteliga af dessa åsigter tror jag så ännu, och skall bemöda mig att rena dem från de dimmor, i hvilka de till en del, ömsom genom eget missförstånd, ömsom genom andras, blifvit inhöljda under det inflytande, som de på en mängd senare tilldragelser inom svenska litteraturen råkat utöfva. Måhända torde det, under detta bemödande, lyckas mig att låta mina grundsatser framträda i en mindre otydlig och mindre ensidig dager, än den, som af vissa dagblads-hjeltar blifvit så gräsligen utmålad. Mången af dessa satser torde då ock kunna lättare, än nu, tillvinna sig Herr Stats-Sekreterarens bifall; och hvad de öfriga beträffar, i anseende till hvilka jag möjligtvis icke blir lika lycklig, tröstar jag mig med
