det af Herr Stats-Sekreteraren så ädelmodigt citerade:
Hanc veniam petimusque damusque vicissim.
Ty visserligen kan jag icke dölja sannolikheten deraf, att jag äfven hädanefter kommer att framställa "grundsatser i filosofi och litteratur" som afvika från Herr Stats-Sekreterarens. Vid 36 års ålder har man vanligen, i hufvudpunkterna af sin spekulation och ästhetik, stadgat för lifstiden sin öfvertygelse; huru sann eller falsk den för öfrigt i sig sjelf må vara. Hvad likväl, såsom jag hoppas, icke vidare skall med något sken af rättvisa mig påbördas, är stylen af lagstiftare eller tonen af parti-chef: beskyllningar, till hvilka, troligtvis, den ungdomliga häftigheten af mitt forna skrifsätt gifvit anledning; men hvilka åtminstone alltsedan min återkomst från Tyskland och Italien blifvit fortsatta utan ringaste skäl och billighet. Det har i Sverige blifvit en mode-sak att vurma om sekter och så kallade skolor, och rikspöbel-tidningen Argus har drifvit detta vurmeri till sin höjd, af lätt begripliga orsaker. Jag vet mig likväl alls icke vara anhängare af någon enda sekt; ännu mindre har jag stiftat eller velat stifta någon sådan: "Nihil pejus odi, quam juratos et factiosos"; och skulle jag nånsin uraktlåtit detta slags hat, så har jag tillfyllest fått påminnelser om dess nödvändighet i närvarande tidsmoment, der, mellan ultraismens vederstygglighet — "vultus instantis tyranni" — och liberalismens ej mindre fanatiska öfverdrift — "civium ardor prava jubentium", — icke ens den
