— ^4 — den yngstes tal fördunklade alla de dittills hållna. Han yrkar deri, liksom i sina föregående skrifter, snillets frihet, och yttrar derom, bland annat: "Ic- ke att den sanna visheten skadar snillet. Vare hon alltid dess ledsagande syster, eller dess värdige do- mare. Men om den kortsynta medelmåttan lånar hennes namn och anseende; om hon, förälskad i sitt eget ärbara skick^ sin skridande metodiska gång, sina ömtåliga betänkligheter, gör dem till vilkor och lagar för snillets utflygter; om hon sätter, utan eftergift, fördomens gränser för tanken, konst- regelns för inbillningen, och ett halfdanadt språks för uttrycket; om, öfver eller utom hennes krets, all upphöjning blir i hennes ögon ytterlighet, all liflig väckelse lättsinnighet, all ny väg förvillelse: då bör det fruktas, att hon föga gagnar ett lands vitterhet. Man har i synnerhet skäl till denna fruktan, om hon äger det borgerliga anseende, att hon kan gifva ett slags ton åt det allmänna om- dömet, eller om sällskapshöfligheten skänkt henne det namn af kännare, som berättigar henne att äska ljud. Det är af sådane fäder som man ser någon gång aflas dessa amfibier i vitterheten, till- hörande hälften luften, hälften jorden, och som trampa prosans fotspår, under det de bära poesi- ens vingar". Men på samma gång varnar talaren för snillets förvillelser. De bestå, säger han, "an-
