— 71 — i det fallet äga mitt försvar färdigt i nästan alla- våra goda skribenters erfarenhet. Knappt lärer nå- gon bland dem finnas, som icke mer eller mindre rönt obehaget af en författares belägenhet, som må- ste följa naturen och fordringarne af sitt eget språk, men dömmes efter lynnet och smaken af ett främ- mande. Han behöfver ett nytt ord och skapar det; det är ädelt och välljudande, men ännu ovanligt, och den fransyska smaken misshagas deraf. Han lånar ett annat ur hvardagsspråket, det förädlas hos honom genom användningen; men detta ord var nyss ett hvardagsord utan upphöjning, och den fransyska smaken misshagas deraf Han försöker nya ordställningar, omvexlad nummer; språket vin- ner kraft derigenom; någon slapp sträng spännes starkare, och tonen höjer sig; men sammansättnin- gen förlorar ledigheten, ordfallet, måhända derige- nom också snarfattligheten af umgängestalet: och den fransyska smaken misshagas deraf Han för- sinnligar ett uttryck; bilden är lyckligt lånad, den är liflig och talande; men all sinnlighet i dess för- sta nyhet tyckes liksom medföra en viss råhet, . hvilken behöfver sin tid att afnötas: och den fran- syska smaken misshagas deraf. Med ett ord: alla dessa försök må hafva deras ypperliga förtjenst; må skänka språket färger och rikedom; må föra det slutligen till jemförlighet med de mest odlade;
