— 91 — Men känn — och misstro detta land Anna för kallt att snillet kröna. Mången befarade då verkligen, att den lyftning i känslor och språk, som utmärkte Oden framför våra äldre skådespel, icke skulle fattas af mäng- den. Ett märkligt bevis derpå skänker ett bref från Sjöbebg, h vilken, efter manuskriptets låsning, före styckets uppförande, tillskref författaren: "Jag har läst din tragedi. Om du ej vore dess förfat- tare, om hon vore dig så ny, som hon år mig, skulle du finna henne så förträfflig, som jag. Du är den ende, som i vårt språk aldrig får läsa ett så godt poem. Jag blir vid hvad jag sagt, att denna pjesens öde blir svenska teaterns. Om den i början uppföres med en måttlig verkan, är det ej underligt: den är ett seculum för tidig. Om den aldrig uppföres med en utomordentlig framgång, så hafva vi ingen teater. Emellertid kan din ära vara lugn: du har gjort nog för den. Verlden är full af pjeser, som endast kunna spelas. Du har rätt: det gifves en högre verld af mer odling än den simpelt naturliga, hvari Racine skref. Du är den verldens Racine. Sjelfve Voltaire (du tillåter mig denna anmärkning emot din afgud) synes ej vara född i denna upphöjdare verld, men han har lef- vat der länge. Han talar dess språk som en ut-
