vapen till styrkande af Rikets säkerhet; men det förefaller likasom Historien, trygg att kunna göra honom rättvisa, försmådde allt tillgjordt bemödande för en Man, som frälsade Konung Carl IX:s lif i slaget vid Kerkholm, då hon med anförandet af denna enda gerning, kände sig berättigad att foga en odödlig ära vid hans namn.
För en medborgare af Herr Wredes lynne var nog till detta steg, att Carl var hans Konung. Den gode undersåten hämtar ur detta ord en oupphörlig förbindelse till tro- och huldhet, till uppoffringar af alla de förmåner, dem samhällslefnaden eljest försäkrar. Härifrån härledde sig hans hjeltemodiga beslut, att, i sin Konungs dödsfara, utbyta Dess lif mot sitt eget, ett beslut, som i hast flyttade honom ur tiden, men skänkte i detsamma åt tidernas längd ett ljust efterdöme af undersåtlig tillgifvenhet, ädelt mannamod och medborgerlig storhet. Vi och våre fäder hafva nu tvåhundrade år skördat frukterna af hans uppoffring; våra barn skola ärfva dem efter oss. Kunna vi då sakna anledning att i tacksam åminnelse förvara Henrik Wredes välgerning? Den Konung han vid detta tillfälle räddade, är densamme, hvilken räddade Sveriges sjelfständighet och Svensk manna frihet.
Föreställom oss sakerna sådana, som de verkligen voro. Anse vi grunderna till Sveriges förbindelse emot Konung Gustaf I, så finnas de förnämligast i Rikets befriande från utländskt
