välde, i Religionens förbättring och i Arfföreningen för hans ätt: alla högst vigtiga för fäderneslandet, men tillika allesammans stadde på vägen att gå förlorade, åtminstone för ändamålet, då Hertig Carl af Södermanland antog sig det allmännas vård. Liturgiska oväsendet hade i flera år försvagat Religionen och fört henne nog mycket tillbaka under Påfvedömets satser; Sigismund bekände öppet Roms lära; såsom Sveriges Konung satt han på Polska thronen; Svenska thronen skulle framdeles intagas af utländska arfvingar; Riks-styrelsen innebar således redan ett utländskt välde, som med dagen skulle ännu mera urarta och förvärras; i korthet: Konung Gustafs förtjenster tillhörde väl ännu Riket, men hans stora verk voro nära att alldeles försvinna. Emellan Konungamakten och Herraväldet uppstod vid hans död en hemlig täflan, hvilken i Sönernas tid visade sig mera i dagen. Den vördnadsvärde Fadern hade väl öppnat en väg för sina och Rikets stora afsigter; men de många ojemnheter som ännu icke voro undanröjde, gjorde hvart steg på densamma svårt för Efterträdaren. När Gustaf, för att stadga Kronans ärftelighet i ätten, hade tillika inrättat Hertigdömen åt de öfriga manliga arfvingarne, glömde han att gifva nya Styrelsesättet sammanhang med sig sjelf och de många andra samhällets vigtigaste föremål. Roms lära var väl af honom så nedtryckt, att den, vid hans död, icke kunde åter uppresa sig; men den nya Religionen var hvarken nog känd af
